Påsk och oro

Getsemane ikväll och Stora Rådet inatt.
Korsfästelse imorgon bitti (eller "idag-bitti").

Förra året var nog det första året jag verkligen gick in i det som hände under påskdagarna. Hela historien hur Han GAV sitt liv är så underbar och så fruktansvärd. Och han gjorde det frivilligt för oss fast han visste att alla inte skulle acceptera Honom som Herre iallafall. ÄNDÅ gjorde Han det. Är inte det oerhört?
Och sen kommer den dag då Han kommer tillbaka!
Det får mig att tänka på en refräng till en av Bosse & Elsas fantastiska sånger:

Därför [för att Han gav Sitt liv] har Gud upphöjt Dig överallt
och givit Dig det namn som är över alla andra namn.
Och i Ditt namn ska alla böja knä, och varje mun bekänna:
Du är Herre.
Jesus Du är Herre.

Små barn - små problem, stora barn - stora problem, sa alla till mig när barnen var riktigt små. Och nog kan jag se att det kan bli så. När jag ser vilken verklighet tonåringarna lever i, vilket språk de använder mot varandra så blir jag lätt uppgiven. Hur ska de kunna repareras efteråt? Jag vill ju inte att det ska bli mina barns verklighet.
Gör er inga bekymmer, sa Jesus, och det ordet får jag hänga fast vid - som en slags stabil lian i djungeln tänker jag mig.