Om man är 11 år och behöver en stilla övningsstund med sin trombon inför en obligatorisk uppspelning på musiklektionen så kan man bara ta med sig trombonen ut genom skolans bakdörr för att i hemlighet öva lite där. Där är det ju inte en massa folk. Ingen anar någonting. Ingen hör någonting.
ELLER
så öppnas plötsligt rutorna en våning ovanför av ungefär 15 perplexa nior som undrar vad som händer och som gör tummen upp åt flickan med instrumentet. Stora stygga Oday har dessutom mage att gasta "Det är bra Fanny!".
Sedan kommer fröken galopperande runt knuten men stannar och godkänner situationen: "Fortsätt spela du".
Vi älskar fröken!
Och jag håller med både nior, Oday och fröken:
GO FANNY!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Nä nu har jag ont i magen av återhållet gapskratt. Jag kan ju inte skratta rakt ut när klockan är så mycket..
Men HEJA Fanny!
Bara tanken att "Ingen hör mig här" när man spelar TROMBON är underbar!
Och heja fröken som GALOPPERAR!
Hm. Det där med "galopperar" kanske är en liten litterär försköning av författaren.
Ursprungskällan försökte nog lägga in en liten rättelse i en i övrigt korrekt återgiven berättelse - "fröken galopperade inte, mamma" - men så var den inre bild författaren hade och då fick det bli så!
Hej & hurra, Fanny! LOVE HER! Att smygöva trombon kan det ju inte var så värst många som har kommit undan med här i världen...
Och du har helt rätt i att på din blogg är det din version som gäller. Vad ska man annars med bloggen till ? :-)
Skicka en kommentar